måndag 16 maj 2011

Om varför det kan vara värt fyra frimärken för att få returnera en bok

Eftersom den här bloggen har högt i tak och stor variation på innehåll, så tänkte jag idag skriva av mig angående en barnbok som jag just "läst".

Boken kom härom dan i en kartong från Barnens bokklubb. En klubb som alla mina barn har hunnit vara med i och just nu är det småbarnsböcker som skickas hem, med tvååringen som mottagare. Oftast gör Barnens bokklubb ett bra urval när de väljer sin månadsbok. Men den här gången var det ett riktigt bottennapp.

Boken är en fransk översättning, författaren heter Xavier Deneux och boken Första fina ordboken . Den gula blanka boken i lagom format för en liten att bläddra i bådar gott. Men ibland räcker det inte att vara snygg.
Boken handlar om två kaniner som heter Max och Moa. På första sidan möter vi kaninen med byxor, Max, samma kanin som ensam stoltserar på bokens omslag. Och därefter, Moa i röd klänning. Inget jätteproblem kanske, men det skaver ändå, stör mig att små barn så tidigt ska tvingas in i föreställningen om hur en flicka och pojke "ska" se ut. Och varför får vi inledningsvis se mycket mer av pojkkaninen än av flickkaninen?

Men värre blir det.

Ett par sidor längre in i boken börjar författaren att bygga upp en värld av dikotomier. Där manliga och kvinnliga egenskaper radas upp på sida efter sida, stereotyper och schabloner som kanske många barn inte känner sig begränsade av nu för tiden, men som de ändå är fullt medvetna om finns och som skapar förväntningar på dem i olika grad.

Här kommer några exempel. "Ibland är max busig. Ibland är han arg" (här välter Max ett gäng klossar). På sidan mittemot sitter Moa och jag läser "Ibland är Moa ledsen och ibland är hon glad". Sen får vi veta att Max har stövlar, snickarbyxor, jacka och tröja medan Moa bär kjol, strumpbyxa, nattlinne och - trosa! Inget fel på trosor, men vad hände med kalsongerna?

Därefter fyller Max två år. Om Moa överhuvudtaget fyller nåt, det får vi inte veta, men Max får iallafall ett rejält kalas.

Sedan fortsätter boken att rapa upp namn på prylar i bästa (värsta) Richard Scarry-anda. Och innan jag nått halvvägs in i boken vet jag att det kommer att vara värt vartenda ett av de fyra frimärkena det kommer att kosta att skicka tillbaks paketet till Barnens bokklubb.

Max är clown, Moa är fé. Max gillar att snickra, Moa ritar en fin stuga. Max både cyklar, kör motorcykel, brandbil, rymdraket och flygplan samt får rida på pappas axlar. Tack och lov får Moa hämta sina vänner i en minibuss. Dessutom hoppar hon i sängen, vilket tydligen kan anses vara en aktivitet som en flicka kan utföra...

I Första fina ordboken ser vi pojkkaninen 28 gånger, medan flickkaninen syns 15 gånger. Att räkna antal hon och han är ett enkelt sätt att göra en genusanalys av en bilderbok, utöver de rent kvalitativa aspekterna.

Det finns mängder av sådana här böcker i hyllor och boklådor. Och jag hoppas fortfarande* att bokförlagen kan börja genusanalysera sina barnböcker. Nej, tacka vet jag bokförlag som tar saken på allvar - t.ex. Olika förlag, Vombat och Sagolika. Ett stort hurra till dom och ett stort blä till Rabén & Sjögren som valt att ge ut boken och till Barnens bokklubb som valt att skicka ut den till tusentals svenska barn.


* När jag skrev min magisteruppsats "Barnbokens kön" för 10 år sedan undersökte jag hur bokförlagen ställde sig till att genusanalysera barnböckerna i sin utgivning. "Oviktigt" och "Genusperspektivet är en modefluga" var ett par av svaren.

1 kommentar:

Gerd och vänner sa...

Tack Bodil för att du uppmärksammat den här barnboken. Det är sorgligt att behöva säga att det var bättre förr! Jag tror inte att den här boken fått passera utan ett ramaskri på 70-talet när jag själv hade småbarn. Vi kanske analyserade och censurerade in absurdum så det tog knäcken på folk men att se sånt här få passera ett stort bokförlag är faktiskt kränkande mot alla kvinnor. Heja Bodil!