fredag 12 september 2008

Peter Kihlgård - En kärleksförklaring


Det måste bara ut. Jag älskar Peter Kihlgård! Jag menar verkligen. Där kom det.

1994 gick jag en ettårig skrivarkurs på Ölands Folkhögskola. En dag satt han där, Peter. Han fyllde ut hela vårt lilla klassrum med sin existens. Hans röst, hans blick, allt han gjorde och sa fyllde rummet. De långhåriga tonårspoeterna med Rimbaudpreferenser rann ner på golvet och försvann. Själv var jag så berörd och omskakad att jag idag inte minns något av själva undervisningen. Jag tror knappt jag vågade lämna in någon text till honom. Jag ville inte plåga en sådan storartad författare med mina banala formuleringar. Minns inte idag vad det var med Strandmannen som kändes så storartat, jag har inte ens läst om den. Men då var det en läskick som skjutsade mig högt och långt.
Kicki och Lasse gav en liknande upplevelse, men den har på nåt sätt, efter avslutad läsning, långsamt krupit in och liksom fyllt ut mig, succesivt. Jag tänker ofta på den. Tittar på det röda matta omslaget och tänker "Peter, fan va du är bra!" Idag gick det lite längre. Jag såg den på hyllan i biblioteket och tänkte - VARFÖR är den inte utlånad?? Och blev beklämd av detta faktum.

Oj, är det nåt fel på mig, eller är det bara fredag? Jag åker hem och vilar nu.
Ps. På Bokmässan kommer Kihlgård bl.a. att tala om synen på kärlek i vår tid.

Inga kommentarer: