onsdagen den 9:e april 2014

Läsningen och vad den gör med oss


Vad händer i oss när vi läser? Ett riktigt intressant samtal från Bokmässan 2014 mellan författaren Kristoffer Leandoer, litteraturvetaren Yvonne Leffler och Cecilia Persson, som bland annat forskat på biblioterapi. Moderator är Sharon Jåma. Passa på nu för programmet försvinner i augusti.

onsdagen den 2:e april 2014

Aino Trosell minns BIFF:s grundare. Christina Garbergs Gunn in memoriam 27 april 2014

Tre år av saknad. En kär vän, en brinnande folkbildare, en älskad mamma, maka, mormor. En passionerad person som gjorde alla rätt, som kämpade och la in en högre växel när Brunnsviks folkhögskola blödde, som tack och lov inte kunde drömma om dess nesliga fall. Att hennes samvetsgrant uppbyggda bibliotek efter hennes död skulle ligga för fäfot och att hennes material redan året efter skulle ligga slängt i en container.
Christina var med om att bygga upp och leda institutionen Boken på arbetsplatsen under de åtta år dessa uppskattade seminarier hölls på Brunnsviks folkhögskola. Hon befann sig högt och lågt under dessa dagar, ständigt inspirerande och glad fast hon borde ha gått på knäna. Hon arbetade dock inte ensam, hon var en i ett team, i den så kallade Fruntimmersgruppen som hjälptes åt att planera och genomföra Boken på arbetsplatsen.
Men så plötsligt en dag var hon inte längre med i denna grupp. Hon fick inte ens en blomsterkvast till tack för åren på Brunnsvik och inte någon förklaring. Hon dög väl inte, så tänkte hon nog, typiskt fruntimmersaktigt. Seminarierna flyttades till Runö folkhögskola och Christina fanns inte längre med i Fruntimmersgruppen, så var det bara.
Hon beklagade sig inte, hon hade vid det laget fullt upp med att försöka styra upp sin kära folkhögskola mot den hårda vinden.
Hon hade tyvärr inte lyckats om hon hade överlevt sin sjukdom. Men det som sedan hände hade inte behövt bli så groteskt och förnedrande.
Minnena är mer levande än de sorgliga resterna efter vår äldsta fackliga bildningsinstitution där Dan Andersson en gång fick sin skolning. Där jag själv har funnit arbetsro och suttit och skrivit, varvat med promenader i den gruvliga, malmtunga miljön. Tysta susar numera träden över en respektingivande epok i vår närhistoria. Bevarat i minnet: Christina och ruschen på Brunnsvik. Till och med dagis fanns där en gång, ständigt kurser och utställningar, bokprat och mysiga samkväm i gamla matsalen, stora evenemang i Brunnsvikshallen. Smedjan, Bikupan, Röda nästet - alla surrade de av liv och folkbildning. En vistelse på Brunnsviks folkhögskola, med sitt förnämliga bibliotek vårdat av Christina, var en lisa för själen. Hit kom LO-medlemmar från hela Sverige för att utbilda sig. Stärkta återvände de till sina arbetsplatser med idéer om kultur och bildning i bagaget.
Alla inspirerande minnen, i tacksamhet bevarade. Också alla frågor. Vilka njuter nu av konsten - den magnifika Amelinmålningen, Dan Andersson-skulpturen som Ivar Lo Johansson personligen överlämnade, alla grafiska blad, målningar och teckningar? All denna konst, var är den nu?
Den viktigaste frågan är dock: hur kunde det gå så illa? Hur kommer det sig att en fattig arbetarrörelse lyckades bygga upp denna anrika institution och driva den med så stor framgång under många händelserika år?
Hur hade man råd då? När man uppenbarligen inte hade det nu?
Eller är förklaringen så simpel och trivial - att enskilda människor i beslutande positioner är bekväma och att allt numera är förlagt till Stockholm? Hela Sverige ska inte leva. Arbetarrörelsens kärntrupp vill vara kvar i huvudstaden och frottera sig med sina egna, konferera hemmavid, inte ge sig iväg på en resa till eftertanke, kultur och samkväm på det gammaldags sättet. Inte känna efter, känna arvet och historien och varför man en gång gjorde dessa uppoffringar. Att arbetare i Bergslagen och annorstädes i Sverige utgjorde basen och förutsättningen för den rörelse som ännu finns.
Men hade man behövt vara så brutal? Kunde inte avvecklingen ha fått ske på ett mer respektfullt vis? Istället sångböcker och bibliotekskort i en container.
Enskilda eldsjälar, inte arbetarrörelsens ledare, såg slutligen till att böckerna räddades.
Allt skulle bara bort som om det ingenting var värt. Som om man skämdes.
Skammen andas där än. I de tomma byggnaderna på den vackraste platsen vid Väsman. De skäms, för att de ingenting är värda för de som hade behövt dem bäst. De skäms för den där naiva tron på allas lika värde och en värld utan girighet och egoism.
Christina Garbergs-Gunn in memoriam. Ja, hon hade velat ha den så här, i tacksamt minne bevarad. Att hon in i det sista stred, för Brunnsviks ära och bevarande. Hon hade uppskattat ett argt memoriam, det vet jag, vredare än det här också, ja säkert.
Från sitt hemliga ställe väntar hon på att någon ska fatta den bortslängda ledarstaven och ta ansvar för en rörelse som inte verkar vilja veta av sitt eget minne och själ.


Aino Trosell

onsdagen den 26:e mars 2014

Boksmörgåsbord



















Har du nån bra bok? säger E han är först, jag hör de andra komma släntrande och vet att de kommer att ställa samma fråga. Då får jag kramp i fantasimusklerna. Lägg till förväntningarna som spretar, tidsbristen, tidigare dåliga erfarenheter av läsning som deltagarna upplevt. Jag får kramp.

Jag har idéer, vet hur man kan hitta fler bra boktips men hur ska jag kunna tipsa om jag inte vet vem jag har framför mig? I alla fall lite grann. Det här förstod en lärarna och hon var dessutom nyfiken på vad hennes elever hade för erfarenhet av läsandet. Så vi gjorde så här:
Eleverna har fyllt i Annas Läsarbiografi om vad de läst, vill läsa, tidigare erfarenheter och vad de vill med sitt läsande med mera. Dessa fick jag läsa och begrunda.

Märkte att en del var högst ovilliga, några läste ofta men påfallande många ville läsa mer. Men vad? Jag fick ledtrådar; någon tyckte om böcker med djur, någon om fotboll, någon ville bli mindre cynisk(!).

Jag började med att leta upp några böcker, inte så tunga, med djur i handlingen. Det blev en liten hög. Fortsatte med andra ämnen; Gäng, ensamma kämpande pojkar, Kärlek (ett måste), fotboll, Övernaturligt, Utmana ödet, Svek, Ingen förstår mig, Sökande inåt, Historiskt, Spänning, Makt i gruppen. Det finns ingen klockren genre, dom går ju i varandra. Djurberättelsen är också spännande, Utmana ödet kan vara en bra kärleksskildring också och så vidare. Det går att kombinera både hit och dit. Och om du vet vem du har framför dej kan du ju välja ut särdrag när du berättar.

Fyra fem böcker i varje hög, den fick inte bli för tung och hög, skulle kännas hanterlig. Skrev lappar som jag vek, som placeringskort ungefär, och satte ovanpå.

Så kom de några stycken elever, precis lagom många ca 6-7 stycken. Fördelen med det var att vi kunde slå oss ner vid bokhögarna och börja prata. Dra ut någon bok och berätta lite. Alltså inte riktade boktips utan mer allmänt. Den som blev sugen började bläddra.

Så receptet är:
* en lärare att samarbeta med
* förförståelse genom läsarbiografierna
* tid att fundera och plocka ihop böcker
* mindre grupper och tid att småprata är ett måste.
Men man får testa sig fram utifrån hur man har det på sin skola i sitt bibliotek.
Det här kan vara en start.

/Annika

fredagen den 14:e mars 2014

Chimamanda Ngozi Adichie - Faran med en enda berättelse

video
Chimamanda Ngozi Adichie, författare till En halv gul sol, Lila Hibiskus, Det där som nästan kväver dig och Americanah, arbetar med bygga upp bibliotek och starta skrivskolor i hemlandet. Här talar hon om litteratur och varnar för "den enda berättelsen". Det finns alltid mer att upptäcka och förstå om världen och människorna, genom att förkasta den enda berättelsen. Det finns fler berättelser och "when we reject the single story, when we realize that there is never a single story about any place, we regain a kind of paradise".  

fredagen den 7:e mars 2014

8 mars

Glappet finns kvar. Dags att påminna om ojämlikheten. Såhär kan den se ut



Mer om Internationella kvinnodagen hittar dur på Pedagogiska Resursers temasida

onsdagen den 5:e mars 2014

Temasida om läsfrämjande

Läsfrämjande sysslar vi ständigt med på folkhögskolorna och särskilt på biblioteken. Men nu satsar folkbildningen än mer på läsandet. Pedagogiska Resurser har samlat ihop UR-filmer, lästips för pedagogen, information om lättläst,  hur en hittar till rätt bok, e-böcker och en fin artikel som verkligen skapar skrivlust av tidigare folkhögskollärare Elisabet Norin. Här hittar du temasidan Läsfrämjande

tisdagen den 25:e februari 2014

Läsfrämjande med barnböcker


En klass på min folkhögskola läser svenska med sikte på att längre fram arbeta inom barnomsorgen. En lektion samlas de i biblioteket för att jag ska berätta om barnböcker. Förra terminen läste de bilderböcker och sagor och nu ska alla läsa varsin bok som passar för 7-12-åringar, Hcf- och Hcg-böcker. De ska också ta reda på fakta om författaren och sedan berätta för resten av klassen.

Jag plockar fram ur hyllorna och delar upp i kategorierna "roligt", "fantasi", "mysterier" och "sanna historier".

För tillfället dominerar väl Martin Widbeck och Helena Willis mysterieböcker om deckarna i Valleby alla topplistor över utlånade böcker på folkbiblioteken, så egentligen kanske man inte behöver tipsa om dem. Jag visar ändå Biblioteksmysteriet, eftersom den handlar om en bibliotekarie som är misstänkt för stöld av dyrbara böcker.

Det är kul att få tipsa om barnböcker. Det finns mycket bra barnlitteratur som kan ge läsupplevelser och goda skratt eller några tårar även för vuxna. Jag roas till exempel av Erlend Loes böcker om truckföraren Kurt och blir berörd av Ulf Starks böcker om den lilla pojken Ulf som växer upp i 50-talet. I boken När jag besökte himlen är Ulf vuxen och träffar sina döda föräldrar i himlen. Det är fint och sorgligt. Önskestjärnan av Ingelin Angerborn och Alexander McCall-Smiths böcker om Akimbo innehåller bra historier, som är ganska lättlästa och Katarina Taikons Katitzi har alltid varit en favorit hos mig.

När klassen är klar med sina presentationer några veckor senare kommer också några deltagare tillbaka till biblioteket och frågar efter Katitzi och efter böcker som liknar Monica Zaks Felix gatubarn, efter att de hört sina klasskamrater tala om dem. Det allra bästa läsfrämjandet tror jag är när deltagarna tipsar varandra.